saracharlottesvensson

Du gjorde allt enkelt för mig, hjälpte mig att övervinna rädslan, du fanns alltid där och lyssnade. Att en häst kan betyda lika mycket som du gör är en på miljonen och att jag fick chansen att ha dig, fan, det är det jag varit lyckligast över i hela mitt liv.

Det började egentligen sommar 2007 då jag fick Hugo som sommarhäst, var efter sommaren fodervärd på honom. Tyckte verkligen inte om honom och försökte hela tiden hitta en annan häst att ta hand om. Vintern gick och Harry blev ledig. Poolo, ponnyn jag så evigt gärna velat ha var redan upptagen, den hästen gjorde så att en stark vänskap vinglade på en skör tråd. Men vänner klarar sånt och det gjorde vi, även om det var svårt, du vet vem du är <3 Jag provade Harry och ja, jag fortsatte på honom. Då insåg jag inte att jag skulle falla för honom, att hela livet skulle vändas upp och ner. Vi tränade och tränade. Jag kom ihåg våran första klubbtävling, haha. Skulle hoppa 70,80 cm. Och du reste dig knappt en meter från marken, jag blev livrädd och vågade inte hoppa dig mer. Du bockade även av mig nästan varje gång vi red i paddocken så det blev också en stor skräck att rida där.  Jag avskydde dig, ville sluta och bara skita i allt. Men ändå startade vi en lokal dressyr 11 maj 2008. Tja, 53% är inget att skryta med, men jag var lycklig, jag hade redan börjat falla för dig då älskling. Vi tränade och busade och gjorde en massa galna saker tillsammans. Vi var ett tillsammans. Sommaren kom och vi galopperade över äng efter äng efter äng. Jag kände då att det var meningen att det skulle vara vi, du gjorde mig lycklig. Hösten kom och vi lullade runt i skogen och hade en underbart mysig tid. 2008 kom och träningen började på allvar, hösten kom och vi tävlade i klubbmästerskapet där vi kom 1:a i LC:2, och 3:a i allroundpriset. Träningen hade gjort framsteg.

Året 2009, vi satsade verkligen stenhårt på att vara med i div 3 dressyr och hoppning. Vi var klara inför våran första lokala tävling 15 mars. Träningen gick verkligen skitbra och vi flög över banor på 110 på träning. 2 mars, dagen då allting förändrades. Vi trodde det inte var något, en vanlig hälta, en vrickning i hagen. Men detta höll i. Några veckor senare beslutades att Harry omedelbart skulle behandlas. Dagen då skulle behandlas vi fick känna på din styrka! Transporter var helt livsfarliga och man kunde verkligen inte gå in i dem! Nejdå! Det slutade med att vi fick ringa Gustaf så han fick lasta Harry, haha! Men han såg så nöjd ut när vi stängde luckan och åkte iväg. Detta återupprepades 1 gång till den terminen, sedan kunde jag börja sätta igång dig ordentligt. Sommaren 2009 var den bästa i hela mitt liv. Du blev minst lika vacker och ståtlig som du var innan, du fick muskler och kondition och vi hade så kul. Usch, jag gråter när jag tänker på det. Jag ville stanna tiden och alltid vara hos dig, inte behöva tänka på ridskolan som väntade till hösten. Sommaren tog slut, jag kunde inte fatta det. Min baby hade blivit en riktigt ridduglig häst igen. Åh, älskling<3 En vecka efter come backen blev du halt IGEN. Jag trodde världen skulle gå under. Vad skulle jag nu göra? Du var allt, jag kunde inte låta dig vara halt hela tiden. Jag försökte fixa så du skulle kunna komma iväg till en vetrinär och röntgas, men de gjorde inget. Jag gjorde allt för dig, jag ville dig allt gott. Tiden gick, att sätta igång dig var bara att slösa tid. Du blev halt bara efter någon vecka. Det blev nästan bestämt att jag skulle köpa dig, men vi backade ur i sista stund. Det skulle varit värt det men ändå inte.

4 janurari släcktes min kämpaglöd, den slocknade i kylan och med ingen framgång. Jag började rida en annan häst. Det gick skit och sista tävlingen med Chayenne när jag flugit av och skadat mig kom jag ihåg hur jag satt och grät. Jag grät och grät och grät och jag pratade om dig, jag sa att du aldrig skulle kastat av mig, att du skulle gjort allt för att göra mig stolt och glad. Att jag älskade dig och att det inte fanns någon annan häst för mig än dig. Det värsta var nog när de bestämde sig för att sälja dig. Jag visste att dagen skulle komma, men inte när.

När jag såg annonsen fylldes jag med sådan sorg. Du snurrade i huvudet hela tiden, jag grät, jag skrek, jag skakade, jag sov, vaknade, grät, skrek och återigen sov. Det bestod mina dagar av den veckan. På söndagen skulle du åka, jag kanske aldrig skulle få se dig igen. Jag ville fly, försvinna från verkligheten och somna in och aldrig vakna upp. Du slapp åka, åh gud. Jag var så lycklig.

Men tiden för dig nu är inte hos mig, hela sommaren ska du tillbringa hos någon annan. Som inte kan dig, som inte vet hur du reagerar på olika saker. Jag kan dig utantill. Du kan mig utantill. Vi var ETT gubben. Vi var ETT. Om jag med ord och känslor skulle kunna beskriva hur mycket du betyder för mig, well, det skulle inte gå. Jag skulle kunna dö för dig. Du är allt älskling, ingen mig utan dig. Alla sömnlösa nätter jag luggit och funderat på hur jag kunna se till så du får det du förtjänar, de har inte varit förgäves. Jag ska kämpa för dig och mig. Jag ville bara få ett fint avslut på våran tid. Den underbaraste tiden i mitt liv. Jag skulle inte varit som jag varit idag utan dig, du har förändrat mig. Du har fått mig blicka framåt, mot framtiden. Men framtiden vill jag ha med dig. Inget djur eller människa har jag någonsin tyckt så mycket om som dig. Du har tagit mitt liv och jag kan inte släppa dig. Jag skulle aldrig klara det. 

Musiken hjälper mig vissa stunder att få ut alla känslor men de är inte tillräckliga för dig. Vänner stöttar mig, men smärtan finns ändå kvar...

Om ni bara förstod hur nära jag och Harry står varandra skulle ni förstå vilken smärta jag har gått igenom det senaste året. Men jag börjar förstå, detta är slutet för oss. Det hemska, förödande, sorgliga slutet närmar sig. Då jag måste släppa taget och låta någon annan ta hand om dig. Det gör ont att tänka på. Tårarna tar aldrig slut, smärtan försvinner inte. Den otroliga smärtan i hela kroppen som funnits där i drygt ett år. 

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om dig och oss. Men jag klarar inte mer...